Reflekterar
Sista dagen av år 2011, början till ett nytt år och livet fortsätter. Förra året sa jag att detta året bara kunde bli bättre, och det har det varit. Alla dagar har inte varit en dans på rosor men jag har väldigt mkt att vara tacksam för. Mycket jag insett, lärt mig o kämpat för. Klart jag jag gjort mina misstag jag oxå. Säger absolut inte att jag är perfekt men gör mitt bästa för att ta tillvarata livets gång.
Året började med att jag och mitt ex hade kontakt igen och jag var tvungen att bryta den för vänner var inget alternativ för min del. Jag gick in i en depression i flera månader. Jag fortsatte med studierna som att inget hänt, jag fastnade med o spela WoW då jag hade tid och mitt sociala liv var borta. Jag hade inte ens lust o prata i tel med mina vänner, o varje natt grät jag mig till sömns. Men jag lyckades ta mig ur det efter att jag rannsakat mig själv. Jag hade anklagat mig själv för allt som hänt även fast jag inte gjort nåt fel. Jag älskade mitt ex, men vi passade inte ihop helt enkelt. Det var bara att acceptera.
Under sommaren började vi umgås igen, då började jag förstå att han manipulerade mig. Allt jag ville ha var sanningen, vilket jag aldrig fick om jag inte drog det ur honom. Och till och med då slingrade han sig. Där förstod jag oxå att med honom fanns det något som inte tillät mig att vara mig själv till 100%. Det var något med honom som fick mig att känna mig instängd, att jag inte kunde säga eller göra något utan att han skulle döma mig. Men för min del var det över redan. Jag älskade inte honom längre, dom känslorna hade dött för honom.
Jag gick vidare, med tankarna på mig själv. Prioriteringarna var studierna, familjen och vänner. Jag skulle sköta mitt och göra det bästa av det. När det gällde kärleksfronten var jag inte beredd på att träffa någon än, hade inte tankarna där heller. Men bestämde mig samtidigt att OM jag skulle träffa på någon som jag blir intresserad av (vilket inte alls händer ofta) så skulle jag ge allt som är jag utan att tveka.
Fyra dagar i Frankrike med en vän. Nice, Cannes, Monaco inget o leka med. Semestern var kort men härlig!
Sen sommar träffar jag på en. Fotbollsfanatiker men jag älskade passionen han hade för sitt lag. Kallade honom för Italian stallion för kul skull. Det var som att vi hade känt varandra hela livet. Damn vad jag föll för honom, han var unik i mina ögon. O jag kan bara säga ouff vilka dagar jag hade med honom. Jag lät mig njuta av tiden med honom och inte en ända sekund med honom kände jag mig instängd. Jag var beredd på att ge ALLT. Men omständigheterna såg ut som dom gjorde... han behövde tid för att vara ensam efter det han gått igenom. Absolut, klart han ska få den tiden. Hade nog gjort samma sak i hans situation. Vi bestämde oss för att vara vänner, men tiden gick och han visade inget intresse av att han ens brydde sig om mig längre. Han var inte längre den jag lärde känna.
För en gång skull har jag har börjat inse vad jag är värd. Nu snackar jag inte om att jag har näsan upp i luften o tror att jag är bättre än andra, nej nej. Utan jag har börjat ta mig själv på allvar. Jag är ingen lite flicka längre. Satt och pratade med en vän häromdan som sa något klockrent "Yesi, det minsta en person ska vara mot dig är snäll för du är snäll mot dom. Du kan kräva minst lika mycket av dom som du kräver av dig själv.".
Det här året har som alla andra år haft sina dalar men än har jag kvar mina vänner och min familj. Utan dom vet jag inte vart jag hade varit vid det här laget.
Har en massa saker i tankarna just nu men det räcker med det jag har skrivit för i natt.
Sov gott o dröm sött
Året började med att jag och mitt ex hade kontakt igen och jag var tvungen att bryta den för vänner var inget alternativ för min del. Jag gick in i en depression i flera månader. Jag fortsatte med studierna som att inget hänt, jag fastnade med o spela WoW då jag hade tid och mitt sociala liv var borta. Jag hade inte ens lust o prata i tel med mina vänner, o varje natt grät jag mig till sömns. Men jag lyckades ta mig ur det efter att jag rannsakat mig själv. Jag hade anklagat mig själv för allt som hänt även fast jag inte gjort nåt fel. Jag älskade mitt ex, men vi passade inte ihop helt enkelt. Det var bara att acceptera.
Under sommaren började vi umgås igen, då började jag förstå att han manipulerade mig. Allt jag ville ha var sanningen, vilket jag aldrig fick om jag inte drog det ur honom. Och till och med då slingrade han sig. Där förstod jag oxå att med honom fanns det något som inte tillät mig att vara mig själv till 100%. Det var något med honom som fick mig att känna mig instängd, att jag inte kunde säga eller göra något utan att han skulle döma mig. Men för min del var det över redan. Jag älskade inte honom längre, dom känslorna hade dött för honom.
Jag gick vidare, med tankarna på mig själv. Prioriteringarna var studierna, familjen och vänner. Jag skulle sköta mitt och göra det bästa av det. När det gällde kärleksfronten var jag inte beredd på att träffa någon än, hade inte tankarna där heller. Men bestämde mig samtidigt att OM jag skulle träffa på någon som jag blir intresserad av (vilket inte alls händer ofta) så skulle jag ge allt som är jag utan att tveka.
Fyra dagar i Frankrike med en vän. Nice, Cannes, Monaco inget o leka med. Semestern var kort men härlig!
Sen sommar träffar jag på en. Fotbollsfanatiker men jag älskade passionen han hade för sitt lag. Kallade honom för Italian stallion för kul skull. Det var som att vi hade känt varandra hela livet. Damn vad jag föll för honom, han var unik i mina ögon. O jag kan bara säga ouff vilka dagar jag hade med honom. Jag lät mig njuta av tiden med honom och inte en ända sekund med honom kände jag mig instängd. Jag var beredd på att ge ALLT. Men omständigheterna såg ut som dom gjorde... han behövde tid för att vara ensam efter det han gått igenom. Absolut, klart han ska få den tiden. Hade nog gjort samma sak i hans situation. Vi bestämde oss för att vara vänner, men tiden gick och han visade inget intresse av att han ens brydde sig om mig längre. Han var inte längre den jag lärde känna.
För en gång skull har jag har börjat inse vad jag är värd. Nu snackar jag inte om att jag har näsan upp i luften o tror att jag är bättre än andra, nej nej. Utan jag har börjat ta mig själv på allvar. Jag är ingen lite flicka längre. Satt och pratade med en vän häromdan som sa något klockrent "Yesi, det minsta en person ska vara mot dig är snäll för du är snäll mot dom. Du kan kräva minst lika mycket av dom som du kräver av dig själv.".
Det här året har som alla andra år haft sina dalar men än har jag kvar mina vänner och min familj. Utan dom vet jag inte vart jag hade varit vid det här laget.
Har en massa saker i tankarna just nu men det räcker med det jag har skrivit för i natt.
Sov gott o dröm sött
Comments
Trackback
