Misshandel
Tidigare idag så hängde jag med min moster hos min lillebror dvs min gamla lägenhet. Jag började tänka på hur det såg ut då jag hade lägenheten. I början så köpte jag lägenheten tillsammans med en barndomskompis. Vi brukade kalla oss för kusiner fast egentligen var vi bara bekanta för vi kände inte varandra ordentligt, vi hängde mer när vi var barn genom våra föräldrar som var nära. Då vi flyttade in var det ok för mig att hon tog sovrummet med tanke på att jag ändå var van med att sova i vardagsrummet och ändå var den som mest sprang ut och in i lägenheten. Plus att jag hade köket nära :p och jag slapp störa henne hela tiden. Tiden gick och en annan tjejkompis till mig flyttade in, där dom delade sovrummet. Jag och tjejen som köpte lägenheten tillsammans funkade inte ihop så vi bestämde att jag skulle köpa ut henne, men min tjejkompis lät jag bo kvar i sovrummet. Vi funkade jätte bra och efter ett tag hittade hon eget. Så ett bra tag hade jag lägenheten för mig själv. Det var rätt skönt. Min balkong var min bästa vän ett tag, satt där varje kväll med antingen vattenpipan eller en cigg i handen. Under sommaren kunde jag ligga o sola näck för ingen hade insyn till den. Jag undrar vart jag hade min bebis.. hon levde ju fortfarande...
Nu tappade jag tråden. .... Juste! Jag och min moster började prata om hur det går för den här tjejen jag köpte lägenheten med. Då berättade hon att killen hon hade gift sig med hade misshandlat henne flera gånger och sista gången så mycket att hon hade legat på sjukhus under hela deras semesterresa. Det var inge kul o höra. Även fast man säger; jag hade lämnat honom så fort han hade rört mig, så vet man egentligen inte hur man hade reagerat då man väl är i den situationen. Jag är bara glad över att jag inte hamnat i den sitsen. Fast egentligen även fast jag inte blivit misshandlad fysiskt så kom jag på att jag blivit misshandlad psykiskt.
Mitt ex fick mig att hamna i rätt kraftig depression. Jag ville inte göra något på två månader, jag orkade inte prata med mina vänner, jag satt och grät mig till sömns varje natt. Jag skyllde allt som hänt på mig själv och trodde att jag hade gjort något fel. Jag var så stressad av alla tankar så jag började tappa hår utan att jag la märke till det. Till slut såg jag att jag hade en kal fläck på huvudet och mitt tjocka hår var inte tjockt längre.
Tiden gick och jag hade bearbetat mina tankar. Jag hade aldrig varit med om en manipulativ person tidigare. Hade bara hört folk prata om hur de var från deras erfarenheter. När jag tänkte igenom allt så fattade jag att det som hade hänt aldrig var mitt fel, jag hade aldrig gjort något fel. Det var han som var idioten som utnyttjade mina känslor för hans lilla lek. Oavsett vad folk sa till mig, att han inte var någon att gå tillbaka till, vilket han inte var så var jag tvungen att få mitt avslut. Jag ville höra svaren på mina frågor från hans egna mun. Inte ens det kunde jag få. Han var inte man nog och säga sanningen. Han var en äcklig orm som slingrade sig runt frågorna. Jag skönk aldrig till hans nivå utan fortsatte vara mig själv när jag konfronterade honom. När jag fick mitt avslut, även efter allt han hade gjort, alla lögner han hade dragit, saker han undanhöll, ville jag fortfarande ha honom som vän. Jag hade inte lika starka känslor för honom men det fanns fortfarande kvar. Han var ju ändå den första killen jag kunde se något längre fram med. Jag brukade ta hand om hans fina hund oxå, det blev enda kontakten vi hade, hämta och lämna hunden. Men till slut orkade jag inte med hans sviniga attityd alls. Oavsett hur mycket jag tyckte om den här hunden, som var en kompensation för min bebis, eller hur mycket han hade bettyt för mig en gång i tiden så var det inte värt längre att hålla kontakten med den här killen. Det var bara att bryta.
Det jag inte fattar är att jag sa till dom som frågade vad jag skulle göra ifall han kom tillbaka var att han skulle få kämpa för att bara få mitt lillfinger. Vet du vad, han skulle inte ens få chansen att få mitt lillfinger oavsett om jag träffar någon eller inte! Aldrig igen!![]()
Nu tappade jag tråden. .... Juste! Jag och min moster började prata om hur det går för den här tjejen jag köpte lägenheten med. Då berättade hon att killen hon hade gift sig med hade misshandlat henne flera gånger och sista gången så mycket att hon hade legat på sjukhus under hela deras semesterresa. Det var inge kul o höra. Även fast man säger; jag hade lämnat honom så fort han hade rört mig, så vet man egentligen inte hur man hade reagerat då man väl är i den situationen. Jag är bara glad över att jag inte hamnat i den sitsen. Fast egentligen även fast jag inte blivit misshandlad fysiskt så kom jag på att jag blivit misshandlad psykiskt.
Mitt ex fick mig att hamna i rätt kraftig depression. Jag ville inte göra något på två månader, jag orkade inte prata med mina vänner, jag satt och grät mig till sömns varje natt. Jag skyllde allt som hänt på mig själv och trodde att jag hade gjort något fel. Jag var så stressad av alla tankar så jag började tappa hår utan att jag la märke till det. Till slut såg jag att jag hade en kal fläck på huvudet och mitt tjocka hår var inte tjockt längre.
Tiden gick och jag hade bearbetat mina tankar. Jag hade aldrig varit med om en manipulativ person tidigare. Hade bara hört folk prata om hur de var från deras erfarenheter. När jag tänkte igenom allt så fattade jag att det som hade hänt aldrig var mitt fel, jag hade aldrig gjort något fel. Det var han som var idioten som utnyttjade mina känslor för hans lilla lek. Oavsett vad folk sa till mig, att han inte var någon att gå tillbaka till, vilket han inte var så var jag tvungen att få mitt avslut. Jag ville höra svaren på mina frågor från hans egna mun. Inte ens det kunde jag få. Han var inte man nog och säga sanningen. Han var en äcklig orm som slingrade sig runt frågorna. Jag skönk aldrig till hans nivå utan fortsatte vara mig själv när jag konfronterade honom. När jag fick mitt avslut, även efter allt han hade gjort, alla lögner han hade dragit, saker han undanhöll, ville jag fortfarande ha honom som vän. Jag hade inte lika starka känslor för honom men det fanns fortfarande kvar. Han var ju ändå den första killen jag kunde se något längre fram med. Jag brukade ta hand om hans fina hund oxå, det blev enda kontakten vi hade, hämta och lämna hunden. Men till slut orkade jag inte med hans sviniga attityd alls. Oavsett hur mycket jag tyckte om den här hunden, som var en kompensation för min bebis, eller hur mycket han hade bettyt för mig en gång i tiden så var det inte värt längre att hålla kontakten med den här killen. Det var bara att bryta.
Det jag inte fattar är att jag sa till dom som frågade vad jag skulle göra ifall han kom tillbaka var att han skulle få kämpa för att bara få mitt lillfinger. Vet du vad, han skulle inte ens få chansen att få mitt lillfinger oavsett om jag träffar någon eller inte! Aldrig igen!
Comments
Trackback
