Miss Unique

Det har gått lite över en månad nu sedan jag flyttade tillbaka till sthlm. Under den här korta tiden har jag träffat på klasskamrater och lärare från både från högstadiet och gymnasiet. Kompisar och kollegor från förr. Jag blir så glad varje gång jag träffar på någon.
Exempel: Jag och min kollega jobbade fast ute i Bagarmossen en fredag natt från 20-05. Dom första timmarna hade vi med oss några besökare från KFUK-KFUM i Vitryssland och Österrike (tror jag att det var), som vi skulle visa runt och förklara lite vad Lugna Gatan går ut på. När jag presenter mig för dom ställer sig en rätt så förstörd man och sträcker ut sin hand och vill att jag ska hälsa på honom också. När jag la märke till den här mannen ville jag inte hälsa på honom för jag tänkte "en gubbe med helt förstörda händer ska jag inte hälsa på", men efter en stund kände jag igen honom och sket jag i om han hade skrämmande händer och tog ett stadigt grep i hans hand och han frågade mig "känner du inte igen mig?". Jag svarade att jag kände igen honom men var inte säker på vart ifrån. Mannen kände igen mig redan från sidan och sa att han såg mig växa i några år. Då kom jag på att han jobbade som fritidsledare i fritidsgården vi hade i högstadiet.

När jag kom på att det var han var det som att jag hittade en bort tappad pusselbit som sattes tillbaka i mitt liv. Och det händer varenda gång jag träffar på någon eller pratar med kompisarna jag hängt med. Det är så mycket jag inte kommer ihåg av mitt liv som jag velat ha tillbaka så starkt. Nu känns det som att minnena börjar komma tillbaka, långsamt men säkert.