Känslor...
Vi tjejer e lite komplicerade (dom flesta) när det kommer till killar och förhållanden. Vi tänker mkt, lite fööör mkt. Vi försöker analysera allting, varför dom ringer, vad han hade i baktanke när han gav en komplimang, hur det kommer säg att han kommer o hämtar dig för att ni ska på middag lr tycker det är konstigt att han ger dig en kram o ni aldrig kramats förut. Det är mkt tänkade och osäkerhet. Och allt har ett själ till varför vi har dom tankarna.
Ska berätta lite om mina tankar under dom senaste 8 åren.
Då jag gick i 9:an hade jag en bästis kallade honom för "katten". Han var den personen jag litade på mest, som jag trivdes med bäst och hade alltid roligt med honom. Även fast vi hamnade i tjafs då o då så var vi tajta. Vi blev tillsammans, jag var 15 då. Han var min första pojkvän, min första kyss, min första kärlek. "Katten" var en av dom personerna som jag tyckte hade bästa personligheten. Han ville aldrig nån illa utom när nån jävlades. Med tiden förändrades han som person. Han fick svårt o stå emot kompistryck. Ett år efter tog han min oskuld. Nån dag efter får jag höra av en av mina tjejkompisar att han slagit vad med en annan killkompis. Killen hade sagt; hon e lätt du kommer få henne i säng, "katten" hade sagt emot o sagt; jag tror nog inte d. Det är skitsamma vad dom slog vad om, det är själva grejen att han gick med på det.
På ett bra tag ville jag inte träffa någon efter honom för att jag fortfarande hade starka känslor för "katten".
Min andra pojkvän då jag var 17, var kurd. Vi blev tillsammans efter ett helt sjukt tjafs. Kommer inte ihåg hur länge vi var tillsammans, tror det var drygt en månad.
För det första så säger han att han aldrig kommer få gifta sig med nån om hon inte e kurd lr turk.
För det andra så ville han inte såra sin bror mer för att han oxå gillade mig, efter att ändå blivit tillsammans med mig.
Och för det tredje, jag drömde en natt om att han var otrogen, äckligt nog erkänner han dagen efter den natten att han var otrogen med en tjej han hade träffat på en fest som han var på.
Jag började träffa en kille som jag hade sett i flempan då jag gick med en tjejkompis. Hade aldrig sett såna ögon förr. Det visade sig att vi hade gemensamma kompisar då vi träffades på plattan under ung08. Vi träffades minst ett halv år till slut får jag reda på att han redan hade tjej.
Min tredje pojkvän, mitt längsta förhållande höll drygt 2 år. Han var en fin person. Jag bodde hos hans familj i typ 1½ år. Kände mig aldrig direkt hemma hos dom. I vårat förhållade var det väldigt mkt droger inblandat. Sen var det mkt att vi hängde på området och hittade inte på mkt utanför så det blev rätt lång tråkigt. Vi hade båda hoppat av gymnasiet av olika själ. Efter minst ett halv år började jag jobba och han fortsatte o inte göra något alls. Mkt hände dom sista månaderna vi var tillsammans.. Det tog slut då jag var 19.
När det gällde killar efter detta så hade jag stängt in mig helt och hållet. Jag visade inga känslor, jag grät aldrig. Jag berättade aldrig något om vad som hänt tidigare i mitt liv oavsett vem det var som fråga, pratade alltid allmänt, höll alla på avstånd för att dom inte skulle lära känna mig, handtag inte mer gillade inte krama folk. Ingen la märke till om jag var ledsen, arg lr något annat för att jag hade samma ansiktsuttryck hela tiden, skrattade jag sekunden efter var det precis som innan. Jag berättade bara grejer då jag var asfull dagen efter hade jag grova blackouts och visste jag inte vad jag hade sagt.
Det är mkt som förändrats sen dess. Dom som kände mig då vet vad jag menar. Det krävdes rätt mkt för att jag skulle komma ifrån det "tillståndet".
Det jag vill komma fram till med historian är att man (gäller egentligen killar oxå) blir sårad, besviken och ibland så kraftigt att det känns som 7 feta hugg i ryggen att man inte vill känna av dom igen. Det är därför, i dom flesta fallen, blir folk osäkra på hur killen/tjejen dom träffar egentligen är, om dom verkligen menar det dom säger lr talar sanning. Ringer hela tiden o vill veta vad personen gör. Finns dom som blir svartsjuka t.o.m. psykotiska av deras besatthet. Andra stänger in sig själva o vågar inte öppna sig för någon ny.
Allt har ett själ till varför personen är som den är.
Sen finns det dom som lär sig att hantera känslorna till något vettigt, lär sig av situationen medans andra har mkt svårare för det och blir helt förstörda.
Ska berätta lite om mina tankar under dom senaste 8 åren.
Då jag gick i 9:an hade jag en bästis kallade honom för "katten". Han var den personen jag litade på mest, som jag trivdes med bäst och hade alltid roligt med honom. Även fast vi hamnade i tjafs då o då så var vi tajta. Vi blev tillsammans, jag var 15 då. Han var min första pojkvän, min första kyss, min första kärlek. "Katten" var en av dom personerna som jag tyckte hade bästa personligheten. Han ville aldrig nån illa utom när nån jävlades. Med tiden förändrades han som person. Han fick svårt o stå emot kompistryck. Ett år efter tog han min oskuld. Nån dag efter får jag höra av en av mina tjejkompisar att han slagit vad med en annan killkompis. Killen hade sagt; hon e lätt du kommer få henne i säng, "katten" hade sagt emot o sagt; jag tror nog inte d. Det är skitsamma vad dom slog vad om, det är själva grejen att han gick med på det.
På ett bra tag ville jag inte träffa någon efter honom för att jag fortfarande hade starka känslor för "katten".
Min andra pojkvän då jag var 17, var kurd. Vi blev tillsammans efter ett helt sjukt tjafs. Kommer inte ihåg hur länge vi var tillsammans, tror det var drygt en månad.
För det första så säger han att han aldrig kommer få gifta sig med nån om hon inte e kurd lr turk.
För det andra så ville han inte såra sin bror mer för att han oxå gillade mig, efter att ändå blivit tillsammans med mig.
Och för det tredje, jag drömde en natt om att han var otrogen, äckligt nog erkänner han dagen efter den natten att han var otrogen med en tjej han hade träffat på en fest som han var på.
Jag började träffa en kille som jag hade sett i flempan då jag gick med en tjejkompis. Hade aldrig sett såna ögon förr. Det visade sig att vi hade gemensamma kompisar då vi träffades på plattan under ung08. Vi träffades minst ett halv år till slut får jag reda på att han redan hade tjej.
Min tredje pojkvän, mitt längsta förhållande höll drygt 2 år. Han var en fin person. Jag bodde hos hans familj i typ 1½ år. Kände mig aldrig direkt hemma hos dom. I vårat förhållade var det väldigt mkt droger inblandat. Sen var det mkt att vi hängde på området och hittade inte på mkt utanför så det blev rätt lång tråkigt. Vi hade båda hoppat av gymnasiet av olika själ. Efter minst ett halv år började jag jobba och han fortsatte o inte göra något alls. Mkt hände dom sista månaderna vi var tillsammans.. Det tog slut då jag var 19.
När det gällde killar efter detta så hade jag stängt in mig helt och hållet. Jag visade inga känslor, jag grät aldrig. Jag berättade aldrig något om vad som hänt tidigare i mitt liv oavsett vem det var som fråga, pratade alltid allmänt, höll alla på avstånd för att dom inte skulle lära känna mig, handtag inte mer gillade inte krama folk. Ingen la märke till om jag var ledsen, arg lr något annat för att jag hade samma ansiktsuttryck hela tiden, skrattade jag sekunden efter var det precis som innan. Jag berättade bara grejer då jag var asfull dagen efter hade jag grova blackouts och visste jag inte vad jag hade sagt.
Det är mkt som förändrats sen dess. Dom som kände mig då vet vad jag menar. Det krävdes rätt mkt för att jag skulle komma ifrån det "tillståndet".
Det jag vill komma fram till med historian är att man (gäller egentligen killar oxå) blir sårad, besviken och ibland så kraftigt att det känns som 7 feta hugg i ryggen att man inte vill känna av dom igen. Det är därför, i dom flesta fallen, blir folk osäkra på hur killen/tjejen dom träffar egentligen är, om dom verkligen menar det dom säger lr talar sanning. Ringer hela tiden o vill veta vad personen gör. Finns dom som blir svartsjuka t.o.m. psykotiska av deras besatthet. Andra stänger in sig själva o vågar inte öppna sig för någon ny.
Allt har ett själ till varför personen är som den är.
Sen finns det dom som lär sig att hantera känslorna till något vettigt, lär sig av situationen medans andra har mkt svårare för det och blir helt förstörda.
Comments
Trackback
